Missanpassad på Medborgarplatsen

26 juni, 2015  av Markus Odevall

Johnny Karlsson bor i en gammal lägenhet på Södermalm, Stockholm. Han hyr den svart men den ligger ändå ute på AirBnB. Det är så jag hittat den. Jag ringer honom ett par dagar innan jag ska ta tåget från Kalix. Mottagningen är dålig i huset och jag säger att jag måste gå ut på gården för att kunna snacka. ”Konstigt, du bor ju så centralt”, säger han och vi skrattar.

Artikeln är en fiktionell travesti på Jack Hildéns Missanpassad i Missenträsk, som publicerades i Aftonbladet 30 april 2015.

Tydligen har jag bokat fel. Har aldrig hört talas om att X3000 går hela vägen från Umeå nu, så jag har bokat nattåget. Fyra timmars extra restid. Jag förstår inte hur jag kan ha missat det. Vi skrattar när Johnny informerar mig om misstaget.

Planerna ändras. I Uppsala står Johnnys brorsa utanför resecentrum och väntar. Jag har stresshandlat på Pressbyrån, oförmögen att avgöra vad och hur mycket jag behöver för en vecka i Stockholm och om jag kommer våga mig ut på stan för att komplettera. Bananer och snus. Brorsan är också uppe i varv. Det är snart midsommar och han, Johnny och några polare ska till sommarhuset, segla och dricka champagne. Kanske träffa några brudar. ”Ett, två, tre, fanta och rosé!”, säger han och blinkar med ena ögat.

Vi passerar Kista och Rinkeby, på håll. Han åker aldrig dit. Känner sig inte hemma bland människorna där. De känns så desperata. Han har inget emot invandrarna, men vissa sköter sig inte. Slåss, stjäl och så.

Jag kontrar med att berätta om gårdagens middag hemma hos farsan och hans nya fru, i deras hus vid Bergnäsbron i Luleå. Invandringen var ett av samtalsämnena. Invandrare som hamnar i Stockholm, men inte kan få lägenhet eller har råd att bo på andra platser än i slitna lägenheter i miljonprojekten. Som inte kan språket tillräckligt bra och som inte får jobb på grund av sina namn. Inte konstigt att de kan verka desperata. Ja, yes.

Han ska bara hem till lägenheten på Östermalm och ta en dusch innan han kör mig till där jag ska bo. Jag får sitta och kolla Paradise Hotel på hans ny-unboxade iPhone 6 medan han stryker och varsamt lägger ner sina kläder i sin weekendbag. Ibland har jag svårt att fatta vad han säger.

Hastighetsmätaren passerar sällan över 30. Bilen kryper ibland ut i mittfilen. Om somrarna sitter han ofta och svär över turisterna som får trafiken att stanna, och passar på att ta en lina när det är stopp. Eller var det en röka? Jag kommer inte ihåg vad han sa. Men han tar aldrig mer än att han ska kunna skärpa till sig om snuten kollar honom. Sen varnar han polarna på Snapchat så att de tar en annan väg.

Kanske. Jag tror att det är så han menar. Men jag vågar inte ställa några frågor. Hans attityd är kaxig, oförlåtande. Han undrar vad jag ska göra i Stockholm? Jag kikar ut genom bilrutan, säger något om en konsert med Robyn. Han nickar. Själv tycker jag det känns pinsamt, skumt att åka nästan 100 mil bara för att… se Robyn.

Själv har han inte sett någon konsert med henne. När han var liten var hon hånade hans storebrorsa henne. Skvallerbytta bing bång. Så han började aldrig lyssna själv. Det var först när han hörde att hon varit på Roskilde som han förstått hur stor stjärna hon blivit.

Han och hans polare åker till Sandhamn på somrarna och festar. Han skulle aldrig vilja bo i Norrbotten, för då skulle han bli alkis. Tillgången till billig sprit är livsfarlig. När han gjorde lumpen i Boden söp de hårt på hembränt. När han muckade kändes levern söndertrasad, berättar han. Nu går han mest på droger, men håller sig undan från de tyngsta.

Jag får låna en cykel. Sen drar han och där sitter jag. På bordet ligger hans iPad kvar. Han har sagt att det är okej att jag använder den för att lyssna på musik. Nåt om en högtalare som är kopplad. Jag trycker på hemknappen men ingenting händer. Den verkar urladdad. Jag låter iPaden ligga och ser mig om efter en laddare. Börjar gräva lite i en byrålåda. När jag hör någon i trappuppgången slänger jag igen den. Känner mig ertappad.

Det bor uppskattningsvis ett tjugotal personer i trappuppgången, de flesta verkar ha rest bort på semester. Men trafiken utanför gör att det aldrig är tyst. Jag sitter i soffan igen. Solen värmer och avslöjar både dammet och hur skitiga fönstren blir av alla avgaser.

”Getaway Rock Festival” står det i vardagsrummet, en plansch med ett antal namn på klassiska rockband.

Slayer, Napalm Death, Skid Row.

Lägenheten är ganska liten, som en kvävande liten sardinburk och samtidigt ändå inte. Någon lever ju faktiskt här – sover, äter, duschar, har sex, lyssnar på musik, tittar på teve, festar med kompisarna. En granne bekräftar när jag är på väg ut. ”Jaha, han har besök igen? Ja, det är ju ett jäkla festande i den där lägenheten”.

Klickar på ”Stockholmsveckan 2013” i hans Spotify, och spelar den. Hitsen radas upp. Året då Avicii slog igenom. Känns som varannan låt är hans och de som inte är det är antingen nån som försöker kopiera hans framgångsrecept eller nån annan från Swedish House Mafia. Kollar upp på affischen igen. Den kom uppenbarligen med lägenheten.

Bland spellistorna finns också Somna. Hipstermusiken radas upp – från Bon Iver till Neutral Milk Hotel. Är det hans alibi för att överleva på Knivsöder? På något sätt skänker musiken ändå viss tröst när mörkret snabbt sänker sig men oljuden fortsätter störa utanför fönstren. Påminner lite om Kristofer Åström och Willy Clay Band, och om lugnet och de ljusa nätterna hemma i Norrbotten.

Under dagarna som går börjar jag känna att nyheterna inte angår mig alls. Slussen ska byggas om och prinsen har gift sig. Så nära just nu men ändå så långt bort från vad som är relevant för alla vi som bor utanför slussarna. På landsorten. Isoleringen från det som spelar roll börjar bli jobbig.

Jag knackar på hos en granne jag träffat på väg till affären. Undrar om vi ska ta en kaffe. Vi snackar kort. Jag undrar hur man ska gå för att komma till NK. Hon svarar att det är för långt att gå, att jag ska ta t-banan från Medborgarplatsen eller Skanstull i stället. Sen har hon inte tid, hon måste rusa. Får bli kaffe nån annan gång, säger hon.

I stället promenerar jag en sväng, har sett att Vitabergsparken ligger i närheten. Jag har sett filmen om Cornelis glada dagar, tänker mig att jag ser honom stå framför mig. Han håller sig i lyktstolpen, onykter. Sen häver han sig iväg och går framför mig mot parken. Pekar framåt och visar vägen.

Jag stannar upp. Vita bergen breder ut sig bakom mig när jag tar en selfie. Minns Carl Antons program från barndomen. Minns klippet jag sett häromåret när han pratat om hur otroligt det är att jordkulan vi bor på fortsätter leverera varma somrar trots att vi förstör skogar och sjöar. Nu är det sommar igen, men inte lika varmt. Kanske orkar hon inte mycket längre? De jag pratar med verkar tro att det är så illa. Köttätande låtsas-hipsters och storstadstrafiken gör det knappast bättre.

Jag går in i parken. Efter alla avgaser är det som att luftrören måste vänja sig vid doften av grönt gräs och något sånär frisk luft. För att ligga mitt i asfaltsdjungeln är parken ganska stor. Hälften av växterna där har jag ingen aning om vad de heter, inte samma flora som hemma i Norrbotten. Jag rör vid dem. Och vid parkbänkarna och träden.

Jag dröjer mig kvar i parken ett tag, sen går jag hemåt. Hämtar cykeln. Jag sätter mig på den. Tack gode gud för biltunnlarna, så man slipper bli överkörd. Men vågar ändå inte ta Götgatan. Däcken är så tunna och cykeln har inga bromsar, rädd att jag ska falla och göra bort mig. Jag cyklar försiktigt. En annan cyklist passerar, i full mundering med tights och allt. Jag vinkar. Han tittar på mig, men gör inte en min. Förutom honom, inga människor. Verkar inte som någon promenerar här. De flesta är väl i t-banan. Här syns bara asfalt och betong. Allt det grå går ihop.

Jag svänger. Det krävs en brant uppförsbacke för att jag ska inse att jag cyklat fel. Trots att jag varit så försiktig. Jag brukar hitta överallt, men här. Allt ser likadant ut. Och åker jag fel kan jag hamna varsomhelst. Mitt i ett upplopp eller på nån motorväg. Som lägenheten jag bor i, det är så rörigt att det är svårt att hitta någonting. ”Turist på cykel ihjälkörd i Söderledstunneln”.

Jag vänder och åker ner för backen, men kör på en lös gatsten nån ligist slitit loss och faller handlöst. Det gör ont i benet. Har jag brutit nåt? Flera går förbi, men ingen verkar bry sig om hur jag mår. Och jag skulle faktiskt hellre dö än att be nån stockholmare om hjälp. Tänk om det inte är nåt farligt? De kommer tycka att jag är en sån lantis och skratta åt mig. Jag tar upp mobilen. Full täckning. Slår en signal hem till människor som faktiskt bryr sig.



Profilbild
Markus Odevall
Markus grundade och driver Eljester sedan 2014, samt utbildar framtidens digitala strateger i en ny utbildning i Piteå. Han har tidigare arbetat för bland annat Göteborgs-Posten, Stampen Media Group och World Association of News Publishers.
Hur får artikeln dig att känna?
  • Fascinated
  • Happy
  • Sad
  • Angry
  • Bored
  • Afraid
Vill du kommentera artikeln? Vi har tills vidare lagt ner våra kommentarfält och satsar i stället på att föra dialog i sociala medier via Twitter och Faceboook. Om skribenten valt att offentliggöra sina personliga kontaktuppgifter så hittar du dessa ovan.




Gillade du den här artikeln? Läs också: