Det gör ont i mig.

8 februari, 2016  av Markus Odevall

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland vill jag bara bryta ihop och gråta. Det känns som att allt är på väg att gå åt helvete.

Jag minns när vi satt och suckade åt nazister som marscherade till en bronsstaty i huvudstaden.

Det var så enkelt. Så självklart. Vi skulle aldrig döma andra människor baserat på deras ursprung, på deras hudfärg eller religion.

Visst hade vi fördomar. Först om de vi då kallade zigenare, eller ännu värre: tattare. Vi både tyckte och skämtade på ett sätt vi senare insåg var obetänksamt och skadade andra.

Ibland uttryckte vi oss inte bara fördomsfullt utan direkt rasistiskt, men någonstans innerst inne förstod vi att invandrare nog inte bröt upp parketten och odlade potatis i vardagsrummet.

Vi gav inte utrymme till eller röstade på människor som ville göra skillnad på folk och folk. Det var helt otänkbart; skiljelinjen var tydlig och den överträdde vi aldrig.

Våra fördomar var just fördomar, inte hat. Den ilska vi kände riktades mot de vi kallade skinheads, inte mot deras offer.

Året är 2016. Sociala medier har på några år blivit en betydande del av mitt och många andras liv. I flödena ser jag små skymtar av min familjs, släkts, vänners och bekantas liv.

Och där, mitt i bland oss börjar någonting gro. Andras fördomar och åsikter sprids, presenterade som fakta.

De sprids inte av människor som drabbats av lägre pension, lägre löner, hemlöshet eller våld, utan av människor som är lika priviligierade som jag.

Vi har det bra. Våra familjer har det bra. Våra vänner och bekanta har det ofta ännu bättre. I vår närhet finns människor som älskar oss, och vi har både husrum och en trygg tillvaro.

Men vi har läst och hört om andra som inte har det så bra. Om andra som utsatts för våld. Om pensionärer som far illa. Om en sjukvård och skola i förfall.

Ofta har vi inte själva upplevt det. Källorna är inte personer vi känner och litar på. Vi har fått det återberättat av människor vi inte hört talas om tidigare.

Den information som delas är åsikter flaggade som fakta. Kronor och ören, antal och trender. Utan granskning, utan bevis.

Åsikter presenterade som fakta med syfte att ställa människor mot varandra.

Presenterade av de som vill förstärka mina fördomar mot andra. Presenterade av de som hotar oliktänkande till livet och vill stänga ner de oberoende nyhetsmedierna.

Nazisterna som förut marscherade i Stockholm sitter nu i våra hem och dikterar för oss hur samhället fungerar.

Det som då var otänkbart är nu verklighet. Nu delar vi utan att blinka ut deras flygblad. På dem kan vi läsa mer om invandrarna och muslimerna:

De misshandlar. De våldtar. De driver runt och skapar oro. De får alla våra pengar medan våra pensionärer och sjuka lider i tystnad.

Jag är 39 år gammal.

Så länge jag levt har vi pratat om att pensionärer borde få det bättre. Pensionerna har varit för låga och vi lyssnar inte tillräckligt på äldres erfarenheter.

Det har inte slutat där. Brister har funnits i äldreomsorgen, i skolan, i psykiatrin, på Försäkringskassan och många andra ställen i vårt system. De har funnits där länge.

Men det har aldrig varit andras fel än vårt eget. Det har varit vi som röstat och våra folkvalda politiker som tagit fel beslut. Vi har som samhälle under lång tid svikit de som behövt oss.

Nu är det plötsligt någon annans fel. Flyktingarnas. De som har en annan religion än vi. De som kommer från en annan kultur. De som kommer hit och ställer till med oreda.

Människor som tvingats att lämna sina hem. De som flytt över en kontinent från krig där deras hem och tillvaro slagits i spillror på grund av sprängmedel och kulor.

Människor vars släktingar och vänner torterats och mördats. De som levt med en gnagande oro över att de står näst på tur.

Människor som själva drabbats eller vars familjer och vänner utsatts för våldtäkter, massmord, dråp och misär. De som förvägrats en utbildning och mat på bordet.

Människor som ärrats fysiskt och mentalt. De som genomlevt ett helvete värre än det vi skådat i krigsfilmerna på tv och bio.

Du och jag.

Vi som grämer oss över om vi har råd med ekologiskt smör eller måste nöja oss med ett billigt lättmargarin.

Vi som undrar om vi ska spendera 9, 12, 16 eller flera år i skolan på samhällets bekostnad.

Vi vars största problem vanligen orsakats av våra egna handlingar och brister, eller vårt val av umgänge.

Det gör ont i mig.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen när människor i min omgivning hellre lyssnar på okända än på mig, hellre på hörsägen och hat än på fakta och omsorg.

Vi, som inte själva påverkats negativt av att vårt samhälle under den senaste tiden tagit hand om fler flyktingar än vanligt.

Hur ska jag hantera när du delar vilseledande information på nätet? När du sprider åsikter från människor vars agenda är sprungen ur fascismen?

Det var inte det här vi lärde oss när vi växte upp.

Vi som aldrig skulle tillåta oss att gå i samma fälla som Tyskland gjorde i början på 1900-talet. Det var omöjligt.

Vi var rädda för nynazisternas våld, men aldrig för att deras åsikter skulle få fäste igen.

Ändå sitter du där idag och sprider deras åsikter och deras hat mot människor som är annorlunda än vi.

Ändå sitter du där och ställer människor mot varandra, själv eller genom att gilla och dela andra som gör det. Det är ”pensionärerna eller invandrarna”. Det är ”de sjuka eller invandrarna”. Det är ”våra barn eller invandrarna”.

Vi måste prioritera och det finns bara ett val som kan göras om ”vi inte vill att svenska kvinnor ska våldtas och vår sjukvårdspersonal mördas”.

Det gör ont i mig att du faktiskt tror att något av det är sant. Att det är vi eller de. Trots att de aldrig gjort dig något ont.

Minns du inte vad vi sa om nazisterna som marscherade i Kungsträdgården?

 

Bild: John Englart (Flickr: Takver), cc by-sa 2.0.



Markus Odevall
Markus grundade och driver Eljester sedan 2014, samt utbildar framtidens digitala strateger i en ny utbildning i Piteå. Han har tidigare arbetat för bland annat Göteborgs-Posten, Stampen Media Group och World Association of News Publishers.
Hur får artikeln dig att känna?
  • Fascinated
  • Happy
  • Sad
  • Angry
  • Bored
  • Afraid
Vill du kommentera artikeln? Vi har tills vidare lagt ner våra kommentarfält och satsar i stället på att föra dialog i sociala medier via Twitter och Faceboook. Om skribenten valt att offentliggöra sina personliga kontaktuppgifter så hittar du dessa ovan.




Gillade du den här artikeln? Läs också: