De bortglömdas ansikten

11 februari, 2016  av Joel Segerdahl

”Syns man inte så finns man inte”, konstaterar Håkan, som är en av de sex invånarna i Gäddede som i vår kandidatuppsats berättar för oss hur det är att leva i periferin. Nu ska han – och andra invånare i Gäddede – förkroppsliga samhällsdebatten.

Som journaliststudenter är vi produkter av det rådande medieklimatet, på både gott och ont. Men det sistnämnda innebar det att jag, Joel Segerdahl, och min studiekamrat, Gustaf Wallinder, har haft en förvrängd bild av hur Sverige verkligen ser ut.

Vår räddning från en skev samhällsbild blev min morfars stuga – i Gäddede. Av en ren tillfällighet, ska sägas, med långt ifrån ädelt syfte. Ett frö planterat av en studietrött undertecknad – ”Kan vi inte skriva uppsatsen på en annan plats, långt bort?”.

Själva uppsatsämnet växte fram när vi fann att centraliseringen bidragit till att det är i Östersund, 24 mil bort, som Gäddedes närmaste redaktion huserar.

När sedan SVT Kultur i maj publicerade en undersökning – gjord av Institutet för mediestudier – som visade var journalistförbundets medlemmar bor, och Gäddede utpekades som Sveriges mest journalistisolerade plats, så inträffade för första gången under uppsatsplanerandet något vi i dag kan vara stolta över: Vi frågade oss hur det här påverkar människorna som lever i medieskuggan. En djupdykning i forskningsarkivet gav oss inget svar på frågan, så vi valde att själva försöka hitta svaret i den jämtländska vildmarken.

En månad, 114 mil från vårt hem. Det är alldeles för lång tid, tyckte vår handledare, en vecka skulle vara lagom.

– Räcker verkligen en månad? Frågade flera jämtlänningar som hade fått höra om vårt projekt.

Med facit i hand så var en månad tillräckligt lång tid för att förstå – men inte för att hinna berätta allt vi fått höra, uppleva och lära oss.

Men jag ska göra ett försök att ge dem anonyma ett ansikte, en röst, en vilja – en identitet. Främst vill jag ge dem som det angår behörighet till debatten om deras liv.

Magnus Demervall har skrivit ett debattinlägg om hur medierna ger en felaktig bild av gles- och landsbygden, som ger intrycket att det är en plats där bakåtsträvande och intoleranta människor bor. Vidare menar han att ett stort problem är att mediernas felaktiga bild av landsbygden påverkar dess inflyttning.

Nina KarlssonIngen får höra om Nina Karlsson från Göteborg (bilden ovan), som nyligen flyttade till Gäddede för att ta hand om bygdens närbutik.

– Vi vill bevara bygden så att inte allt försvinner härifrån. Det är viktigt, berättar hon.

Ingen får se hur Madeleine Aaraas och Zina Qvarnström har lämnat sina gamla liv i Stockholms storstadsmyller för att leva ut sina drömmar som friluftsvandrare i fjällandskapet kring Gäddede. Ingen får heller se hur ”de inskränkta glesbygdsborna” har krossat myterna och välkomnat deras samkönade relation med öppna armar.

Ingen får veta om tusenkonstnären Patrik Winther, som gör sitt för att ge bygden vad staten tar, och invånarna i Gäddede kan nu bland annat se filmer på bio som vem som helst. Eller om Ulla Jonsson, som är grundaren bakom bygdens alldeles egna Rosa bandet-gala, som genom åren har skramlat in hundratusentals kronor till bröstcancerfonden.

Men visst, jag måste erkänna att invånarna i Gäddede är lite speciella.

Ta 31-årige Martin Hellgren som exempel. Han är heltidsanställd på elektronikföretaget Gelab – men utöver det så driver han ett städföretag. Som en välgörande hobby.

– Jag klarar mig gott på lönen från Gelab. Men jag kan generera arbete så folk får jobba, och jag får betala ut lön till andra, det är en drivkraft såklart, säger han.

Eller ta den nyfunna vänskapen mellan den nyanlände Mahmuod Bakhash, 24 år, från Syrien, och 81-åriga Margot Swanström från Gäddede – som i krisen blivit en familj, som hjälper den andre med vad den har svårt med. Mahmoud hjälper Margot med fysiska svårigheter som att handla och diska – och Margot lär honom svenska.

– När jag kommer hem till Margot så känner jag att jag är med min familj, säger Mahmoud.

– Jag har en familj nu, jag är aldrig ensam, säger Margot.

Det här är bara några av de ansikten som två journaliststudenter har sett i ett av Sveriges många underbevakade områden. Men det är likväl en stark motbild till vad medierna väljer att belysa. Och det får konsekvenser.

– Medierna är ju viktiga, för hör man ingenting om Gäddede, glömmer man ju bort att vi finns. Blir det aldrig uppmärksammat att bankomater och allt annat plockas bort så blir det ju lätt att göra det, säger Karin.

Om du vill veta mer om hur sex invånare i Gäddede ser på konsekvenserna av medieskuggan, hur deras nyhetsintresse ser ut och vilka andra vägar de tar för att få information – läs vår kandidatuppsats ”Syns man inte så finns man inte”.

 

Personerna som i texten enbart benämns med förnamn heter egentligen något annat.

Bilder: Joel Segerdahl (Margot och Mahmuod), Gustaf Wallinder (Nina).



Joel Segerdahl
Joel Segerdahl
Joel studerar journalistik vid Linnéuniversitet i Kalmar. Under hösten 2015 besökte han tillsammans med Gustaf Wallinder jämtländska Gäddede för att skriva en kandidatuppsats om livet i Sveriges mest journalistisolerade ort.
Hur får artikeln dig att känna?
  • Fascinated
  • Happy
  • Sad
  • Angry
  • Bored
  • Afraid
Vill du kommentera artikeln? Vi har tills vidare lagt ner våra kommentarfält och satsar i stället på att föra dialog i sociala medier via Twitter och Faceboook. Om skribenten valt att offentliggöra sina personliga kontaktuppgifter så hittar du dessa ovan.




Gillade du den här artikeln? Läs också: